FRÅN VISION TILL VERKLIGHET - LÄRKKULLA STIFTSGÅRD BLIR TILL

I drygt femtio år har den ståtliga byggnaden som rymmer Lärkkulla stiftelsens folkakademi och Borgå stifts stiftsgård stått på Lärkkulla backen i Karis, blickande ut mot den medeltida gråstenskyrkan och Kyrksjön. Otaliga är de ungdomar som under de fem gångna decennierna här utbildats och rustats för uppgifter i kyrka och samhälle. Många är likaså de kurs- och konferensdeltagare från det svenska stiftet som på Lärkkulla inspirerats och motiverats till insatser för Guds rike.

Femtio år är ingen lång tid. Ändå är det skäl att i någon mån rekapitulera de skeenden som ledde till att stiftsgården Lärkkulla byggdes. Vilka var de visioner och drömmar som bar eldsjälarna och motiverade dem i det till synes synnerligen våghalsiga företaget? Vilka svårigheter hade de att övervinna och hur mottogs deras vision om en stiftsgård för det unga Borgå stift? Utrymmet i den här skriften medger inga större utsvävningar och många detaljer tvingas vi utelämna, men avsikten är ändå att teckna en bild av det händelseförlopp som resulterade i att Borgå stift erhöll en egen stiftsgård på Lärkkulla- backen i Karis.

ETT SIGTUNA I SVENSKFINLAND

Redan på 1930-talet fanns det krafter inom finlandssvenskt kyrkoliv, som med växande intresse följde Sigtuna- stiftelsens arbete i Sverige. Sigtuna-stiftelsens verksamhet som byggde på kristen grund, men samtidigt var öppen för en dialog med de kulturella kretsarna, vann även gehör hos en del prästmän och aktiva lekmän i Borgå stift. Vid ett föredrag i Tölö församlingshus i Helsingfors den 20 mars 1934, förde pastor Arne Rosenqvist fram tanken på ett Sigtuna på finländsk mark.

”Kunde vi inom Finlands svenska stift få se förverkligat något av det Sigtuna uppvisar, visserligen blott i mycket anspråklös miniatyr och fattigare yttre dräkt, men dock i samma stil och i Kristi anda, en skapelse, präglad av våra egna förhållanden och andelivet i våra egna församlingar”

Det framgår med önskvärd tydlighet att Rosenqvist inte förespråkade en direkt kopia av Sigtuna, tvärtom skulle det finlandssvenska Sigtuna, som han säger, präglas av de förhållanden som var rådande i Svenskfinland. Dessutom måste speciell hänsyn tas till det andliga livet i Borgå stift, med dess väckelserörelser.

I fortsättningen av sitt föredrag utvecklar han sin tanke och efterlyser konkret en ökad satsning på kristlig bildning bland ungdomen, dels inom ramen för en kristlig folkhögskola, dels i form av kursverksamhet under den tid av året då folkhögskolan inte var verksam.

I avsikt att förverkliga dessa intentioner bildades Södra Finlands kyrkliga folkhögskolesällskap vid årsskiftet 1935-36. Under ledning av sällskapets ordförande, biskop Max von Bonsdorff, strävade man efter att förverkliga sin idé om ett Sigtuna i finlandssvensk tappning, men stötte på oväntat hårt motstånd från de kulturella folkhögskolorna i södra Finland, som i de nya planerna såg sin egen elevrekrytering hotad.

Till slut återstod endast ett alternativ, Houtskär, och i början av år 1938 grundades en kyrklig folkhögskola ute på Houtskär i den åboländska skärgården. Denna folkhögskola kom under de följande decennierna att ha en vitaliserande effekt på det kyrkliga ungdomsarbetet i Åboland och på Åland, men på grund av sitt geografiska läge saknade skolan från första början förutsättningar att bli stiftets centrala bildningshärd.

EN NY VISION TAR FORM

Tanken på en kyrklig folkhögskola och stiftsgård - med Sigtuna som förebild - fick tillfälligt läggas i malpåse. Andra världskriget och de tunga offer som detta krävde av Finlands folk, bidrog naturligtvis också till att visionen falnade och eventuella konkreta planer fick läggas på is. Drömmen om en kyrklig folkhögskola och en stiftsgård fanns emellertid kvar och under åren efter krigsslutet fick den ny kraft, inte minst genom att den finskspråkiga delen av vår kyrka - delvis med bidrag från Amerika - planerade att bygga ett eget församlingsinstitut i Träskända.

Inom Förbundet för svenskt församlingsarbete r.f. tillsattes redan den 27november 1945 en kommitté - bestående av biskop Max von Bonsdorff, kyrkoherde Gösta Moliis-Mellberg, kyrkoherde Ruben Sevonius och pastor Runar Hedberg - med uppgift att sondera de förefintliga möjligheterna att grunda ett svenskt församlingsinstitut i Finland.

Under vårterminen 1947 föll så den ena pusselbiten efter den andra på plats. Ärkebiskop Aleksi Lehtonen ställde 1 miljon mark av amerikanska gåvomedel till stiftets förfogande för ett församlingsinstitut. Från Karis inkom rapport om att en lämplig tomt i omedelbar anslutning till Karis kyrka kunde uppbringas för ändamålet.

I Församlingsbladet den 3 april 1947 förkunnade en rubrik på första sidan att Församlingsförbundet arrenderar ett parkområde i Karis för en blivande stiftsgård. Församlingsförbundets styrelse hade vid sitt möte den 21 mars beslutit, att med tanke på skapandet av ett svenskt församlingsinstitut, av Karis församling arrendera ett markområde, kallat Lärkkulla parkområde. Styrelsen beslöt sedan den 7 augusti att köpa området för Lärkkulla - stiftelsens räkning.

Det tilltänkta församlingsinstitutet/stiftsgården - benämningarna varierade vid den här tiden - skulle bygga på en kyrklig folkakademi, i praktiken en andra folkhögskoleårskurs för att inte konkurrera med andra kyrkliga eller kulturella folkhögskolor i Svenskfinland. Under den tid av året då folkakademin inte ordnade verksamhet kunde lokaliteterna utnyttjas dels för kyrklig kursverksamhet, dels som gästhem för vila och rekreation.

Intressant är att artikeln i Församlingsbladet inledningsvis noterar att det tilltänkta församlingsinstitutet har Sigtuna- stiftelsen i Sverige och det finländska Seurakuntaopisto i Järvenpää som förebilder. Sigtuna- tanken hade alltså överlevt både 1930- talets besvikelser över den uteblivna stiftsgården och krigets svårigheter, för att kunna förverkligas i ny gestalt på Lärkkulla stiftsgård i Karis.

Nu gällde det att förankra projektet i det svenska stiftet - en inte alldeles enkel uppgift då de geografiska avstånden var stora och den andliga geografin uppvisade en mångfald andliga schatteringar. När planerna presenterades vid de svenska kyrkodagarna i Helsingfors den 3-5 juni 1947, visade det sig att så gott som alla kretsar i stiftet ställde sig bakom förslaget. Förutom Förbundet för svenskt församlingsarbete i Finland beslöt Finlands svenska söndagsskolförbund, Borgå stifts ungdomsförbund: Kyrkans Ungdom och Svenska Lutherska Evangeliföreningen i Finland att ingå till Justitieministeriet med en anhållan om att få grunda en stiftelse, benämnd Lärkkulla- stiftelsen.

Justitieministeriet biföll anhållan och den nya stiftelsen kom att ledas av en delegation om tolv personer. Av dessa utsågs tre av Förstärkta biskopsmötet, nämligen biskop Max von Bonsdorff, professor G.O. Rosenqvist och direktör Albin Haldin. De övriga representerade bakgrundsorganisationerna så att Församlingsförbundet företräddes av justitierådet Helge Johansson, kyrkoherde Ruden Sevonius och kamrer Josef Helander.

Söndagsskolförbundets representanter i den första delegationen var kontraktprosten Julius Lindberg och pastor Arne Rosenqvist, medan Kyrkans Ungdoms talan fördes av riksdagsmannen Albin Wickman och pastor Harry Wentzel. Evangeliföreningen företräddes av kyrkoherde Valfrid Söderholm och häradshövding Leonard Nordling.

Vid delegationens konstituerande sammanträde i september 1947 tillsattes en styrelse bestående av biskop Max von Bonsdorff (ordf.), riksdagsman Albin Wickman, magister Boris Lindblad (sekr.), kyrkoherdarna Ruben Sevonius och Valfrid Söderholm samt pastorerna Arne Rosenqvist och Harry Wentzel.

I det här läget hade således en tomt för bygget inköpts och en stiftelse, vilken stod som juridisk garant för projektet, bildats. Företaget var även förankrat inom den finlandssvenska kristenheten genom de bakgrundsorganisationer som bundit sig till planerna. Nu återstod att gå från tanke till handling och förverkliga stiftsgårdsbygget på Lärkkulla. I detta hänseende fanns det ett stort hinder att övervinna. Hur skulle stiftsgårdens finansiering ordnas då projektet beräknades sluka 60-70 miljoner mark innan det stod klart? Ett ytterligare orosmoment dikterades av den efterkrigstida dyrtiden, med brist på en mängd viktiga byggnadsmaterial och därpå följande ransoneringar. Skulle det under rådande omständigheter bli möjligt att föra det planerade bygget i hamn?

En av de första åtgärderna som den nya delegationen och styrelsen för Lärkkulla- stiftelsen företog var därför att anordna en riksomfattande penninginsamling för ändamålet. Till insamlingsledare utsågs styrelsemedlemmen Harry Wenzel. Nu återstod att se huruvida det svenska kyrkfolket ställde upp bakom de storvulna planerna.

STOCKAR OCH PENGAR

Som tidigare noterats hade Församlingsförbundets styrelse, tack vare amerikanska gåvomedel kunnat köpa en tomt för den tilltänkta stiftsgården. Under hösten 1947 fick även Lärkkulla- stiftelsen motta flera stora utländska donationer, något som ytterligare stärkte styrelsens tro på företaget.

Prosten Carl Norborg från Munkedal i Sverige hade under kriget upprättat ett barnhem för finländska krigsbarn, och när verksamheten upphörde efter kriget beslöt han att överlåta de medel som försäljningen av barnhemmet inbringade till Lärkkulla stiftelsen. Carl Norborgs donation sekunderades sedermera av biskop Manfred Björkqvist direktörsparet Kempe från Örnsköldsvik, vilka tillika med de amerikanska lutherska systerkyrkorna bidrog med kännbara summor. Direktör Kempe från skogskoncernen Mo & Domsjö donerade tillsammans med sin maka Ingeborg hösten 1948 5 000 svenska kronor. Efter att Lärkkulla stiftelsen erhållit tillstånd att för medlen köpa chokladkakor (som fortsättningsvis var ransonerade) och sälja dessa erhölls en summa om 1 miljon dåtida finska mark.

Det stöd som Lärkkulla stiftelsen fick av utländska donatorer, inspirerade även styrelsen till kraftansträngningar i det svenska stiftet, dels genom en riksomfattande penninginsamling, dels i form av en stockinsamling för att erhålla virke till byggnaderna.

Genom den riksomfattande penninginsamlingen erhöll stiftelsen nästan 2 miljoner mark i dåtida penningvärde. Stödet från stiftets församlingar och bakgrundsorganisationerna var likaså märkbart. Söndagen den 11 april 1948 firades i stiftet en Lärkkulladag och avsikten var att vädja om en gemensam insats från såväl enskilda om stiftets församlingar. Kollekter upptogs för ändamålet i stiftets kyrkor och såväl biskop Max von Bonsdorff som insamlingsledaren Harry Wenzel gav personlig draghjälp genom att medverka vid församlingsfester i Borgå respektive Vasa. Insamlingsledaren Harry Wentzel beskriver målande det stöd stiftsgårdstanken åtnjöt i Österbotten:

” Sida vid sida går nu medlemmarna av Evangeliska Unga och Kyrkans Ungdom ut i våra församlingar för att med insamlingslistor insamla penningar för stiftelsen... Vi ser i hoppet den dag, när stiftelsen är en verklighet och som ett redskap i Guds och hans kyrkas tjänst söker fostra unga människor till ansvarsbärande kristna personligheter och medarbetare i våra församlingar.”

Den Wentzelska entusiasmen innehåller givetvis vissa övertoner, samtidigt som den bibringar läsaren en i många stycken allför romantisk bild av både företaget och förhållandet mellan Kyrkans Ungdom och Evangeliska Unga. Å andra sidan ger den trots sin retoriskt högstämda ton onekligen en samtida karakteristik av den framåtanda och målmedvetenhet som bar pionjärerna.

Domkapitlet i Borgå stift bidrog även till finansieringen av stiftsgården. med anledning av det svenska stiftets 25- årsjubileum den 1 december 1948, riktade domkapitlet en uppmaning till församlingarna i stiftet att under någon av söndagarna före detta datum bära upp en kollekt ” till förmån för det nödvändigaste ändamålet i detta nu, Lärkkulla stiftsgård i Karis”

Parallellt med den riksomfattande penninginsamlingen startades en stockinsamling för att trygga tillgången på trävirke för det planerade bygget. Till det första byggnadsskedet som omfattande folkakademikomplexet i tre våningar, elevinternat och föreståndarbostad åtgick stora mängder trävirke. Därför vände sig styrelsen genom insamlingsledaren Harry Wenzel till de svenska skogsägarna med en vädjan om stockar. I ett upprop i Församlingsbladet den 29 januari 1948 poängterar han den enastående möjlighet dessa nu har att med sina materiella gåvor bidra till att bygga och stärka fädernas kyrka;

”Du, som är lycklig ägare till flere eller färre trädstammar! Gå ännu under denna vecka ut till Din skog. Se Dig omkring med offervillig skarpsyn. Säkert skall Du finna flere stammar som Du kan fälla för att låta dem timras in i det stora bygge för vår svenska ungdom, som nu planeras.

Dröj inte! Tiden hastar! Snart börjar vårsolen tära på snötäcket och när detta smultit bort, hoppas vi att de första sprängskotten och hammarslagen skall börja eka ute kring Lärkkulla i Karis. Då skall Dina stockar vara med, när bygget börjar resas, som en symbol på offervilja och kärlek till fädernas kyrka.”

Harry Wenzels poetiskt välformulerade upprop gav resultat och stödet från skogsägarna uteblev inte. Under vårvintern växte högen av stockar på Lärkkulla och redan i slutet av april meddelades att skogsägarna i Karis hade bidragit med 5000 stockar, från Sibbo kom 200 och därtill från Österbotten ytterligare ett par hundra stockar. Sammanlagt inbringade stockinsamlingen ungefär 1500 stammar.

FRÅN BYGGLOV TILL INVIGNING

Jämsides med de insatser som gjordes för att trygga de ekonomiska förutsättningarna för bygget, arbetades det intensivt på andra plan.

Hösten 1947 fick stadsarkitekten i Helsingfors, Hilding Ekelund och hans fru arkitekten Eva Kuhlefelt- Ekelund i uppdrag att göra ritningar för stiftsgården. Ritningarna godkändes vid delegationens sammanträde den 28 april 1948.

Byggnadstillstånd för stiftgården erhölls samma vår och den 26 maj undertecknades på biskopsgården i Borgå kontraktet med entreprenören, byggnadsfirman Cyklop från Helsingfors, som hade inlämnat den förmånligaste offerten. En knapp vecka senare ekade de första sprängskotten vid Lärkkulla, varefter grundningsarbetena fortgick i rask takt hela sommaren.

Den 8 september var detta skede slutfört och grundstenen kunde muras under högtidliga former. Bland annat murades en kopparurna innehållande en urkund på pergament in i grundmuren under stiftsgårdens kapell. Akten övervarades av ett hundratal personer från både när och fjärran. Texten på urkunden inleddes med ett bibelspråk från Ps. 127:1 ”Om Herren inte bygger huset, så arbeta de fåfängt, som bygga därpå”.

Avslutningsvis noterade urkundstexten följande:;

”I förvissning där om, att det i djupaste mening är Herren som bygger detta hus, nedlägges denna urkund med bön om att Gud i nåd ville se till våra försök att tjäna Kristi kyrka samt honom till ära och vårt folk till gagn måtte välsigna detta bygge”

Urkundens avslutande bön om Guds välsignelse över stiftsgårdsbygget gick också i uppfyllelse, emedan arbetet framskred med god fart under hela hösten. Lördagen den 18 december 1948 inbjöd Lärkkulla stiftelsen, med anledning av att bygget nått takhöjd, till takläggningshögtid. Från stiftelsen sida var det naturligtvis en lättnad att ytterligare en etapp var avklarad och de ekonomiska kalkylerna höll.

Trots det massiva stöd stiftsgården hade ute i stiftets församlingar, fanns det samtidigt kritiker som klandrade Lärkkulla- stiftelsen för att bygga för stort och påkostat under de knappa förhållanden som var rådande efter kriget.

Vid takläggningshögtiden försvarades stiftelsens byggnadsplaner gentemot ovan nämnda angrepp. Högtiden präglades av en obändig tro på det igångsatta företaget. Det finlandssvenska kyrkfolket gick nu i fädernas spår och byggde för framtiden med tanke på kommande ungdomsgenerationers behov av utbildning och skolning. Under devisen ” En byggande kyrka är en levande kyrka”, fortskred arbetet, belackarnas invändningar till trots.

En kuriositet i sammanhanget - som samtidigt belyser effekterna av den rådande dyrtiden, ransoneringen och bristen på varor - är den glädje som byggnadsarbetarna uppvisade när de vid takläggningshögtiden erhöll varsin chokladkaka av det parti som stiftelsen sålt till förmån för bygget. Chokladen, som då var ransonerad, bidrog tveklöst till att ge julhelgen en extra festlig inramning i mången arbetares hem.

I KAMP MED TIDEN

Efter takläggningshögtiden återgick byggnadsverksamheten igen till det normala. Ännu återstod mycket att göra och kampen för att förfärdiga bygget fördes på flera plan. På det ekonomiska planet krävdes ständiga uppoffringar för att få in de medel som byggprojektet krävde. De utländska gåvomedlen var vårvintern 1949 så gott som förbrukade, varför det krävdes nya ansträngningar i hemlandet för att föra projektet i hamn. Inför Lärkkulladagen den 24 april 1949 vädjade biskop Max von Bonsdorff, stiftelsens sekreterare Boris Lindblad och Harry Wentzel, som nu utsetts till stiftsgårdens direktor, i de finlandssvenska kyrkliga tidningarna om största möjliga bistånd från stiftets församlingar.

”De utländska gåvomedlen är förbrukade, medan bygget ännu kräver stora belopp. Därför nödgas styrelsen för Lärkkulla-stiftelsen vädja om största möjliga bistånd. Samtidigt ber vi om församlingarnas endräktiga förbön för detta företag både nu under byggnadstiden och senare, när verksamheten på stiftsgården vidtagit”.

Det var inte enbart ekonomin som var bekymmersam under vårvintern 1949. Kort efter takläggningen tillstötte segslitna arbetsmarknadspolitiska konflikter, vilka slutligen resulterade i en längre arbetsnedläggelse inom värme- och vattenledningsbranschen. Dessa strejker kom, ur Lärkkulla-stiftelsens synvinkel sett, vid en synnerligen olämplig tidpunkt då de i praktiken medförde att flera veckor värdefull byggnadstid gick förlorad, i väntan på att arbetskonflikten skulle biläggas.

Kampen mot tiden blev nu alltmer uppenbar. Enligt planerna skulle folkakademin inleda sin verksamhet i oktober 1949. Absolut sista datum för start, för att inte gå miste om statsunderstödet, och därmed riskera hela projektet, var den 1 november nämnda år. I tro och förhoppning om att kunna inleda det första läsåret inom utsatt tid, annonserade Lärkkulla-stiftelsens folkakademi i början av september att verksamheten skulle inledas söndagen den 30 oktober. Ansökningshandlingarna kunde sändas till skolans rektor Harry Wentzel före den 5 oktober.

De sista veckorna och dagarna före terminsstarten blev också synnerligen febrila, med intensiva förberedelser i kök, internat och klassrum. Ända in i det sista hade man motigheter att kämpa med.

”Det var som om alla onda makter sammangaddat sig för att på något sätt förhindra folkakademins öppnande”, skriver Församlingsbladet den 3 november. Svårigheterna övervanns dock och när de första eleverna anlände lördagen den 29 oktober, stod folkakademin - om än något spartanskt inredd - redo att ta emot sina första studerande.

När den första årskursen - omfattande 36 ungdomar - anlände till skolan återstod som sagt ännu en hel del att göra. Festsalen var inte färdig och studerandena fick börja med, att i det berg av inventarier som staplats upp i den halvfärdiga festsalen, söka möbler till sina elevrum. Det är därför inte förvånande att Församlingsbladet noterar att de första eleverna som anlände till en början kände sig litet ensamma och övergivna i den stora byggnaden med dess många rum, salar och korridorer, av vilka en del gapade tomma.

Den första inskriptionshögtiden fick hållas i auditoriet, eftersom festsalen inte var klar. De många dörrar som ännu ett par dagar före inskriptionen gapade tomma, inspirerade även direktorn Harry Wentzel till att i sitt inskriptionstal uppehålla sig kring temat ”Öppna dörrar”. Sett ur såväl et historiskt som ett ideologiskt perspektiv var temat ingalunda fel valt.

Tvärtom beskrev det den öppenhet som har varit och fortfarande utgör en av grundförutsättningarna för Lärkkulla - stiftelsens verksamhet. Arvet och inspirationen från Sigtuna och den öppenhet mot såväl kyrka och kultur som Sigtunatanken borgar för, har alltid flutit som en mäktig underström i Lärkkulla - stiftelsens verksamhet.

DRÖMMEN FULLBORDAS

Parallellt med att de återstående byggnadsarbetena slutfördes och inventarierna kom på plats, inleddes planeringen av invigningshögtiden.

Denna hölls, i närvaro av ett stort antal inbjudna gäster, söndagen den 29 januari 1950. Högtidsdagen inleddes med högmässa i Karis kyrka. Predikan hölls av rektorn för Åbo Akademi, professor G.O. Rosenqvist, och i högmässan framfördes också en av biskop Max von Bonsdorff specialskriven kantat som tonsatts av professor Bengt Carlson.

Under den efterföljande invigningen noterade direktor Harry Wentzel - helt korrekt - att planerna för en kyrklig folkakademi och en stiftsgård inte hade kunnat förverkligas utan bistånd av många vänner, organisationer och kyrkosamfund som på olika sätt gett sitt stöd och bistånd till bygget.

Stiftets biskop, Max von Bonsdorff, var inne på samma linje då han i sitt invigningstal tolkade tillskyndarnas fasta förtröstan på Guds ledning, utgående från bibelordet ”Stadigt förbidade jag Herren och han böjde sig till mig och hörde mitt rop”.

Den välbesökta invigningsfesten och de många uppvaktningar visade också att Lärkkulla hade många tillskyndare och att projektet var välförankrat. Bland gratulanterna fanns ärkebiskopen Aleksi Lehtonen, regeringen, undervisningsministeriet, skolstyrelsen, domkapitlet i Borgå stift och den Svenska kyrkan genom biskop Manfred Björkqvist.

Att det här var en glädjens dag för Lärkkulla-stiftelsens styrelse och direktion, och därmed i förlängningen för hela det svenska stiftet, framgår likaså av de målande beskrivningarna i pressen.

”En djupblå himmel välvde sig över den vitklädda kyrknejden i Karis när klockorna kallade till högtidsgudstjänst senaste söndag. Uppe på ’lärkkullen’ reste sig den nu helt färdiga stiftsgården som ett vitt sagoslott - förvisso det största kyrkliga byggnadsverk som sedan medeltiden åstadkommits i dessa trakter”

Och visst fanns det orsak till både glädje och stolthet inför det som åstadkommits vid Lärkkulla. Tjugoåtta, månader tidigare hade direktionens tolv medlemmar stått med bokstavligen tomma händer på kullen som nu härbärgerade Lärkkulla-stiftelsens nya byggnadskomplex. Förhoppningarna hade förverkligats, drömmar infriats och böner besvarats.